Arg, ledsen, frustrerad, förbannad.

Några som egentligen inte borde lägga sig i mitt liv och vad jag gör med det överhuvudtaget har smygandes pepprat mig med små pikar i tio dagar. Det bryter ner en ganska så bra. Slugt av dom kan man tycka.

Fårskalle.

Egentligen har jag inget i Frankrike att göra. Jag är bara ett jävla dumhuvud som inte kan någonting. För vad har jag gjort sedan studenten 2006? Jo jag har jobbat arslet av mig. Otaliga tidiga mornar har jag stigit upp i ottan för att ta mig till jobbet, för att hjälpa gamla människor att få ett så bra liv som möjligt sina sista år i livet. För att deras barn (om de nu ens har några) skall få fortsätta sina egna liv och tjäna sina pengar. Jag har sett efter små barn så att deras mammor och pappor kan få arbeta för att försörja sin familj och få pussa sina änglar när dom jobbat klart.

Och känslor? Vad fan är det? Att tycka om någon och vilja vara med den personen? Att vilja förstå hur den personen lever och har växt upp och att vilja försöka få det att funka för att man tydligen "tycker om" varandra. Äh, vad är det för dumheter? Det kan man väl nu ta om det är möjligt när man är välutbildad och har en ingångslön på 40000, jobbar 8-21 varje måndag-fredag och har massor med pengar på banken. Pengarna kan man ju ta med sig in i kistan, det är bra bränsle när man sedan åker in i brasan för kremering.

Ja, jag och typ alla mina kompisar är riktiga dumhuvuden. Du också Josefine, jag är ledsen att säga det men sån är sanningen.

För om man är rätt så skall man leva enligt en mall och den heter Känslokall. Den heter bry dig inte om andras känslor och armbåga dig fram i livet. Se ner på andra och skaffa dig en fin ettikett. "Goddag mitt namn är VÄLBETALD".

Jag är så jävla trött på sånt. Kanske är det bättre att ha ett jobb som man inte nödvändigtvis älskar men tycker är helt ok. Som ger en menig och får en att känna sig behövd. Att hjälpa någon som behöver SKITA för att dom inte kan gå på toa själv. Deras trötta kroppar som inte orkar längre. Någon som är någons mamma och pappa, som också varit liten och haft drömmar, varit kär, arg, ledsen, frustrerad, förbannad, lycklig och allt det där som ALLA människor kan känna. Vara medmänsklig.
Kanske dessa människor som får slita för att ha råd med allting och kanske åker på semester i grannstaden och äter glass för att lyxa till det är mer lyckliga än alla dessa som badar i pengar? Kanske dom kan njuta av en "flötig" "not proper food" middag á la makaroner och ketchup middagar. För kanske har denna arbetande mamman/pappan åtminstonde tid att vara med sin familj eftersom dom inte jobbar 24/7.

Jag vet inte mycket men jag vet att genom att arbeta med gamla har jag åtminstonde förstått vad som är viktigt i livet och det stavas inte PENGAR.

/Mli